Tankar om ett yrke

Den här helgen har jag:
Rättat 4o prov samt sammanställt resultat.
Läst 22 mindmaps inför en uppsats.
Planerat lektioner.
Läst 50 sidors kompendium om VFU.
Rättat de första 11 frågorna i 17 st nationella prov läsförståelse.

Egentligen inte färdig än.... men tar nog beslut om att jag är det i alla fall.

VFU (lärarutbildningens verkamhetsförlagda del) är verkligen intressant och jag gillar den skarpare bedömingen och den bedömningsmatris som finns i underlaget till studenterna. Den är indelad i en 4-gradig skala och ska då visa en progression från nybörjare till professionell inom olika områden. Intressant och det visar tydligt hur komplext läraryrket är. Jag har läst och försökt begrunda lite om jag efter 8 år i yrket verkligen nått den högsta nivån. Svårt. Jag befinner mig i en blandning av nivåer hela tiden och vandrar emellan de på olika sätt. Under perfekta arbetsförhållanden och med en skolledning i ryggen bedömer jag att den högsta nivån inte är omöjlig.

Jag kämpar ständigt med att jag kräver mycket av allt och alla. Jag vill utvecklas vidare och jag tänker ofta på två områden: balans helklass och genomgång kontra individuellt arbete och de konsekvenser detta har när jag har en stor grupp att hantera på olika sätt och på olika nivåer. Samtalet om elevernas utveckling här ihop med detta. Det skapar ett pågående dilemma när jag har en lektion med t.ex 27 elever;5 dyslektiker, 2 med koncentrationsvårigheter och 2 väldigt svaga elever delvis med egen kurs. Jag har fullt sjå att bara ro detta i land. Jag vill hinna prata mer med eleverna. Hur kommer jag till sinnesro med att inte räcka till? Hur komma till rääta med de elever som hela tiden behöver mer? Det måste jag och ändå är denna otillräcklighet det svåraste att tackla.

Dessa tankar föds när jag läser häftet och matrisen och ska se min egen roll i kraven som ställs. Arbetsbelastningen ställer enorma krav på balans och prioritering.

Varför är det ändå så himla kul?