Biovecka

Har sett Snabba Cash, filmen byggd på boken av Jens Laipidus. Jag gillade det här. Snabbt, fyllt av action och spänning. Under ytan ligger dock vissa moraliska aspekter och en finger visning om vad ett liv i den hör miljön med snabba cash och kriminalitet kostar. Priset är högt. Tyckte skådespelarna var bra. Den jag känner mest för är JW som lever dubbelliv som handelsstudent i de finare kretsarna och dras in i brottslighet. Han är egentligen en ganska medellös bondpojk från Värmland. Hans syster försvann fyra år tidigare. I boken antyds det att hon hade rört sig i Stureplanskretsar, men inget om detta i filmen. Det är synd för detta är ett intressant tankespår som bakgrund till motivet och drivkraften som JW har, den är stark. Sedan kan jag väl som extremt plikttrogen och ärlig vanlig kvinna känna en ganska stark känsla av. Snälla. Väx upp, skaffa ett jobb och sluta snylta på andra.




I tisdags såg jag en annan film. Shutter Island. Boken heter Shutter Island och på svenska Patient 67 och den skrevs av Dennis Lehane. Det första jag vill uppmana dig till är att läs boken.

Nåväl, Martin Scoresese regisserar och en utmärkt Leonardo Di Caprio spelar huvudrollen. Han gör det otroligt bra. Han ÄR en gudabenådad skådespelare och blir bara bättre och bättre.

1954, Shreiff, Teddy Daniels anländer till Shutter Island och mentalsjukfängelset Aschcliffe Hospital. Där vårdas psykiskt sjuka brottslingar. Vi dras direkt in i mystik, pumpande spänning med klassisk musik och vi fattar direkt att det här är det läskigaste stället ever! Teddy Daniels ska utreda ett försvinnade. En patient har rymt. Utredningen blir inte mycket av och andra mystiska händelser gör att det handlar mer om vad Shutter Island är för ett ställe. Vem är patient 67? Utförs det medicinska experiment? Är Teddy Daniels den han utsäger sig att vara? Till slut är allt en illusion och det är riktigt läskigt. När filmen slutar funderar du på om du verkligen har fått hela sanningen och vad har egentligen hänt? Vem är Teddy Daniels? Jättebra. Jättespännande. Fängslande och sevärt.

Nätverksträff igen

Inpiration, givande samtal och möten med generösa och engagerade kollegor från andra skolor. Det är vad nätverkandet innebär för mig.

I dag träffades vi och hade nätverksträff. Vi var två kollegor från skolan och två från andra skolor, inte så många men det gav ett tillfälle att sitta ner och verkligen tala pedagogik. I dag pratade vi om hur olika behov våra elever har eftersom de arbetar med elever med typer av inlärnings- och eller funktionshinder. Vi på min skola har en annan verklighet med helklasser och en ganska stor andel elever med svenska som andraspråk. Intressanta perspektiv och vi har alla genomfört årets nationella prov i svenska. Diskuterade den muntliga delen som går ut på att analysera textstycken i par och presentera en analys, samt läsförståelseprovet. Vi pratade kort om hur vi lade upp proven och hur bedömningen såg ut. Vi tänker ganska lika och trots allt är dessa prov bara en av de bedömningar vi gör och har som betygsunderlag.

Nästa nätverksträff ska vi mer konkret ta elevexempel från läsförståelseprovet för att se om vi bedömer på ett likvärdigt och rättssäker sätt. Detta kan bara ett fåtal exempel som diskuteras faktiskt visa. Läsförståelseprovet är ganska svårt och det kräver en hög nivå av läsförsåelse. Hur länge till är det ens aktuellt att testa våra elever på just denna typ av läsförståelse? Hur fångar vi elevernas nutida, vardagliga, ofta digitalt baserade läsförståelse? Den består sannerligen inte bara av skönlitterära texter i dag, tvärtom. Detta kan i högre grad behöva avspeglas i provet. På sikt kommer denna utveckling få konekvenser även för utformningen av läsförsåelseprov. Det här pratade vi om ett bra tag.

Jätteroligt att mitt i en väldigt stressad arbetssituation komma upp till ytan och hämta andan.

Stressen. reflekterar över detta i sportlovstider när jag vet att upp till 4 dagar av de 7 minst kommer helt eller delvis avsättas för att jobba i kapp. Vilket är skönt, men kanske inte så hälsosamt med tanke på att tiden är inarbetad....

Nåväl - som Maud Olofsson sade: Den som har roligast vinner!

Tankar om ett yrke

Den här helgen har jag:
Rättat 4o prov samt sammanställt resultat.
Läst 22 mindmaps inför en uppsats.
Planerat lektioner.
Läst 50 sidors kompendium om VFU.
Rättat de första 11 frågorna i 17 st nationella prov läsförståelse.

Egentligen inte färdig än.... men tar nog beslut om att jag är det i alla fall.

VFU (lärarutbildningens verkamhetsförlagda del) är verkligen intressant och jag gillar den skarpare bedömingen och den bedömningsmatris som finns i underlaget till studenterna. Den är indelad i en 4-gradig skala och ska då visa en progression från nybörjare till professionell inom olika områden. Intressant och det visar tydligt hur komplext läraryrket är. Jag har läst och försökt begrunda lite om jag efter 8 år i yrket verkligen nått den högsta nivån. Svårt. Jag befinner mig i en blandning av nivåer hela tiden och vandrar emellan de på olika sätt. Under perfekta arbetsförhållanden och med en skolledning i ryggen bedömer jag att den högsta nivån inte är omöjlig.

Jag kämpar ständigt med att jag kräver mycket av allt och alla. Jag vill utvecklas vidare och jag tänker ofta på två områden: balans helklass och genomgång kontra individuellt arbete och de konsekvenser detta har när jag har en stor grupp att hantera på olika sätt och på olika nivåer. Samtalet om elevernas utveckling här ihop med detta. Det skapar ett pågående dilemma när jag har en lektion med t.ex 27 elever;5 dyslektiker, 2 med koncentrationsvårigheter och 2 väldigt svaga elever delvis med egen kurs. Jag har fullt sjå att bara ro detta i land. Jag vill hinna prata mer med eleverna. Hur kommer jag till sinnesro med att inte räcka till? Hur komma till rääta med de elever som hela tiden behöver mer? Det måste jag och ändå är denna otillräcklighet det svåraste att tackla.

Dessa tankar föds när jag läser häftet och matrisen och ska se min egen roll i kraven som ställs. Arbetsbelastningen ställer enorma krav på balans och prioritering.

Varför är det ändå så himla kul?

Läsrapport

Läser No och jag av Delphine de Vigan till min bokcirkel och jag har hunnit ca 75 sidor. Jag tycker om det. Boken handlar om Lou Bertignac. Hon är 13 år och överintelligent. Hemma har hon en inbunden och deprimerad mamma som inte känslomässigt räcker till för henne. Lou ska hålla föredrag i skolan och väljer ämnet hemlösa unga kvinnor. Lou kommer i kontakt med No, en tjej som lever på gatan. Lou får en hel del att reflektera över vid dessa möten då hon intervjuar No och kommer i kontakt med för henne en främmande värld. Hon håller sitt föredrag och får såklart bra betyg. Hon söker efter No på stationen och andra ställen men hittar henne inte. Det är så långt jag har läst nu.

Jag tycker om att följa Lous brådmogna hjärna och intellekt som ibland inte har hunnit i kapp hennes övriga sociala och kognitiva nivå. Det är fångande, sorgligt och samtidigt lättläst. Jag ser fram emot att läsa vidare, för jag vet inte riktigt var den här historien ska ta mig.

Sedan kunde jag inte låta bli utan har beställt lite pocketböcker på Adlibris.
Fortsättningen på Hungerspelen bla Catching Fire (fatta eld) och sedan Anne Rice klassiska vampyrkrönika. Tänkte jag skulle läsa de böcker som faktiskt är klassiker i genren.

En rolig incident aporopå bloggen: en av mina elever hade via bloggen noterat att jag läst och skrivit om The Host och kom och berättade att det hade hon också. mycket roligt!

Nu väntar en del läsning av faktainriktat slag. Rapport om det i morgon.

Djävulens Märke

Djävulens märke av Magnus Nordin. Började läsa i går och fastnade direkt. Det här är boken jag önskade jag att jag hade skrivit.


Miljön är till stor del skolan. Hanna, 9C:s lärare är sjukskriven efter ett sammanbrott. Hanna förlorade sin familj i en drunkningolycka och behövde samla sig efter att ha fått ett sammanbrott inför sin klass. Klassen mår så klart inte bra efter detta och blir en jobbig grupp av handskas med. In kliver Malin. Ung, vikarie som fångar alla elever och får de att prestera långt över sina förmågor. Så långt så väl! Alla lärare vill väl lyckas som Malin. Hon får Jonathan som nästan aldrig är i skolan att komma och att leverera, klassen är i tid osv. Hon vänder den negativa trenden.

Hanna kommer tillbaka och Malin försvinner. Klassen saknar henne och tar såklart ut detta på Hanna. En morgon hittar eleverna Hanna död i klassrummet och på tavlan står det. "Jag kunde inte rädda dem". Polisen ser detta som ett självmord och texten handlar om sorgen efter familjen. Eller?

9C får sin Malin tillbaka och åker på teambuilding. Men det händer saker: En mystisk katt besöker Jonathan på nätterna, Ella hör röster i huvudet, människor vågar och gör saker de aldrig gjort förut. Vem är egentligen Malin?

Enkelt, fångande spännande och riktigt BRA!

"Hannas kropp hängde vid ena väggen i en sned vinkel så att huvudet vilade mot ena axeln och armarna hängde rakt fram med utspärrade fingrar. Det såg ut som om hon hade försökt sträcka sig efter något hon tappat på golvet, men aldrig lyckats nå. Knäna neg och hälarn apå henne skängor släpade i golvet. Det enda som hindrade kroppen från att falla till golvet var en lila halsduk som knutits fast i fönsterhandtaget strax ovanför den sträckta nacken. Ida vände sig bort från synen och begravde huvudet i min axel. Hon skakade och grät hysteriskt" (sid 171)

Skolfront

Såg på programmet skolfront i går och det är ganska svårt att inte bli antingen arg eller bara resignerad. Du kan fortfarande se detta på på skolfronts hemsida.

Först ämnet var en skola som hade anställt en lärare som tidigare varit dömt för sexuellt utnyttjande av barn. Skolfront ringde upp rektorn och nu kommer ironin. Rektorn visste mycket väl detta (tjena, stod det i belastningsregistret kanske?), men då mannen hade en administsrativ tjänst så hade han gjort valet att anställa mannen i alla fall. Ska vi skratta eller gråta?

Det andra inslaget handlade om ämnet SVEN - ett kärt barn med många namn för de elever som valt bort moderna språk och har förstärkt svenska/svas/engelska i stället. Ett sorgebarn utan betyg, kriterier eller kursplan. Intressant är att det i inslaget pratas om att elever VÄLJER detta. Hur kan skolledare, språklärare tillåta detta? Tillsammans kan vi i praktiken faktiskt sträva efter att göra rätt även om skolverket varit lita vaga i den här frågan.

Jag och kollegorna har på min skola kämpat för att detta ska vara ett beslut med mentor, språklärare, elev och hem. Detta alternativ får konsekvenser med ett betyg mindre och det här behöver skolledningen ta på största allvar. Jag vet inte hur många förfrågningar jag har fått av föräldrar om detta och sagt nej. Just det - skolan kan behöva lära sig ta ansvar och säga nej i bland. Jag kan försvara dessa grupper om följande ansvar tas av skolledningen:

Rätt elever: Nyanlända, svaga Svas-elever, elever som inte nått målen i år 5 i svenska/svas/engelska och ev. elever med andra särskilda behov, som kan rättfärdiga den utökade tiden.

Rätt personal: det är jätteviktigt att denna grupp undervisas av en lärare behövrig i svenska/svas/engelska - drömläget är att som språklärare träffa samma elever här som är i behov av extrastöd i helklass.

Stå upp för de moderna språken: Hjälp lärarna i moderna språk med förutsättningar till bra grupper och höj ämnets status. Här kan skolledningen göra massor i t.ex slutet av år 5 och början av år 6, både för att sprida intresset så att grupperna blir jämnare mellan språken och i att ge stöd till lärarna.

Jag undervisar i en sådan grupp och den fungerar övervägande väl just för att vara en sådan grupp då en hel del av dessa två kriterier är uppfyllda.

Resurserna ska gå till de som verkligen behöver dem Det är en ynnest att få lära sig ett nytt språk, det är något du faktiskt går miste om när du gör detta val.

The Host

The Host av Stephenie Meyer. Melanies kropp är ju fångad i en host "The Wanderer", men ju mer Melianies tankar håller sig kvar ju mer växer de liksom tillsammans och jag funderar på vem som egentligen är vem. De tar sig ut i ödemarken, på flykt för att hitta Jamie och Jared, Melanies bror och älskade. Det slutar med att The Wanderer(och Melanie - fattar ni förvirringen här) hittar ett undangömt kollektiv av människor som inte blivit övertagna av hosts. De gömmer sig i ett grottmassiv i öknen, ca 35 st. Jared och Jamie finns där och får syn på Melanies kropp, men de vet att det inte är hennes själ, utan "The Wanderer" har ju tagit över den. Hur konfronteras du känslomässigt med en älskad anhörigs kropp, väl medveten om att dess själ är borta? Om du dessutom vet att den nya själen kommunicerar med just den du älskat...ja, förvirringen är faktiskt total. "The Wanderer" accepteras sakta och kallas för Wanda. Nu börjar det verkligen bli krångligt: Jamie och Jared älskar nu på ett sätt både Wanda och sin Melanie, men vem av de är det egentligen som bestämmer?

Det är kul läsning, Stoenie Meyer har som vanligt vissa transportsträckor hon kunde tagit bort, men det är läsvärt.

Nu inser Wanda också att människorna utför experiment för att utröna om de kan befria en människa från en host. Wanda inser då också att människan som art är ganska komplicerade och inser att gråzonerna är många. Det blir intressant att läsa vidare och se hur det går.

Jag har skrivit en eller två inlägg till om samma bok.