Med gruppen som grogrund

Jag är inne i en period då jag byter fokus som pedagog - kanske är det ett nytt utvecklingssteg? Jag är en stark ledare i klassrummet, men behöver lära mig mer om att individualiera och att jobba med gruppen.

Vi arbetar med ett antimobbningsprogram på min skola som är skapat av Dan Olweus, det heter kort och gott bara Olweus i lärar- och elevmun. Vi fortbildas, diskuterar och har regelbunda möten vuxna emellan samt klassmöten med våra klasser. Det är jätteroligt och jag har saknat regelbunden tid för detta. Jag arbetar dessutom med en klass just nu som inte fungerar som en grupp och dessutom går de i nian. En dubbel utmaning. Mitt fokus just nu är att fånga upp de och ge den en sista chans att växa tillsammans. Det kommer att bli skillnad det vet jag, frågan är bara HUR och NÄR och exakt VAD. Nu innan jul är det bara några få tillfällen som gäller.

Vid ett Olweusmöte vi vuxna hade fick jag återse boken med gruppen som grogrund av Gunilla O. Wahlström. Har just läst teoriavsnittet och har hittat så mycket inspiration. Hon sig ganska mycket till mindre barn. Det är just det perspektivet vi hela tiden missar - det är barn vi har att jobba med även i år 9, hur stora, kloka och vuxna de än ser ut. Trygghet, lite lek och tydliga ramar gynnar de på samma sätt. Ni känner igen tankarna från efter min skolobservation också. Är du pedagog utan den här boken - köp den.

I morgon är niorna tillbaks efter praon. De möts av:
Mentorer som hälsar de välkomna tillbaka.
mentorstid med fasta plarser och en positiv ton samt information och lite prat.
Ny placering i klassrummet, som är nystädat.
En Klassmötestid på fredag där de är indelade i 3 grupper som vi ska behålla ett tag.

Sedan är det fokus på:

Ramar och kramar.
framtid och gymnasieval.
sista veckorna att visa vilket betyg du vill ha.

Natthimmel

Natthimmel av Sofia Nordin är en ungdomsroman. Den var Augustnominerad i ungdomsklassen, men vann inte.

Boken handlar om Tilda, en ganska vanlig tonåring som har tankar om det mesta i livet. Hon funderar mycket på att våga och att bryta den tystnad som råder hemma. Det är ingen dysfunktionell familj, det bara saknas äkta kommunikation. Det är rörande att läsa hur Tilda och hennes yngre syster sitter i varsitt rum och chattar med varandra innan de kommer sig för att ta en kopp te nere i köket, ändå är det stämningsfullt och fint beskrivet.

Tildas bästa kompis Adina flyttar och Tilda undrar nu hur hon ska hitta en ny vän, för hon vet inte riktigt hur man gör. Då börjar Jesper i klassen och han är bara sig själv och det beundrar Tilda. Jesper lär Tilda att ha modet att vara sig själv och han får henne intresserad av att lajva/rollspela.

Det här är en bok om att vara vara sig själv och om vänskap. Både pojkar och flickor kan läsa den för jag tycker att Jesper tar en sådan plats att alla kan hitta någon att identifiera sig med. det är en varm, lugn och klok bok. Tilda och Jesper går att relatera till och jag blev vid läsningen väldigt förjust i dem.

" "Alltså Tilda", sa Jesper. Han lade i från sig Guitar Herogitarren och bet sig i läppen en stund innan han fortsatte. "Du vet, det är en av anledningarna till att jag gillar dig så mycket. Att jagliksom vet vem du är, att du inte kan gömma dig ens om du försöker. Det är ingenting dåligt, fattar du väl?"" (sid 223)

Vänskap är väldigt värdefullt. Alla har rätt att vara den de är. När ska vi förstå storheten i det?

New Moon

Har varit och sett den andra filamtiseringen av Stephenie Meyers populära böcker om Bella och Edward. Denna gång är det New Moon som har blivit film. Jag har läst och tyckt om böckerna, de är romantiska och fängslar med mystik och kärlek. Det verkar som om vi 30-plus kan relatera till detta fortfarande.

Filmen då? Bra, vackra bilder, människor och stämningen i boken fångas väl i filmen. Jag tror till en del att filmens format gör handlingen mer koncentrerad. Böckerna innehåller en hel del stickspår och transportsträckor. Relationen mellan Bella och Edward och sedan Jake kommer fram bra, för relationerna är ju rent fysiskt väldigt olika, för att inte säga varandras motsatser. Utan att skämta så är den ena en iskall vampyr och den andra en febervarm varulv. Det får skådespelarna fram även i kroppspråk och fysisk närhet.

Kan konstatera att jag nog höjde medelåldern i biografsalongen ett snäpp. Det kom också reaktioner i form av förtjusta skrik inför muskler, nakna bringor, kyssar och annat. Precis så reagerade min generation en gång på Dirty Dancing och Top Gun och Cocktail. Det var drygt 20 år sedan, Top Gun kom 1986 och Dirty Dancing 1987. Dirty Dancing såg jag 4 eller 5 gånger på bio.

Tänk, det är väl härligt att veta att filmer och kärlek kan fånga oss och få oss att en mörk novemberkväll drömma oss bort i romantikens underbara värld. Det är därför film är bäst på bio.

Det pedagogiska rummet

Jag har hunnit med att pyssla lite i mitt klassrum och till och med provat min projektor. Riktigt roligt.



Det pedagogiska rummet är viktigt. Jag kom tillbaka efter att ha haft vikarie och det såg inte så kul ut. Jag har legat efter med just att sköta om detta. För mig blir det kaos i tankarna om miljön inte i grunden ser OK ut - konstigt men sant. Det är också ett sätt att visa att jag är seriös med det jag gör, för eleverna känner av om jag bryr mig om min miljö. Nu sitter kriterier och mål uppe på anslagstavlan. Det finns lite annan inforamtion om bedömining och betyg. Det jag har kvar är att sätta upp lite nya elevarbeten.

I dag när jag kom in i rummet, som är ljust, kändes fräscht OCH städat så som jag vill ha det - då kände jag ro och blev glad. Det var inte så svårt att fixa i hop datorn så att den fungerade med projektorn, eller hmmm, min snälla kollega hjälpte mig. Jag hann precis testa lite innan det kom en modermålslärare och behövde salen. Hoppas hon också tyckte att det kändes trevligt.

Var i Älvsjö på gymnasiemässan, proppfullt med gymnasier som ställer ut och vill att eleverna ska välja just deras gymnasium. det kryllade av nior överallt. En riktig prövning för en konteollfreakslärare som undertecknad, men hittade en lagom trevlig kaosnivå med hjälp av en lugnare kollega. Dessutom i nian klarar de sig och vi lät detta vara deras ansvar. Mässan är ju till för deras skull.

Intressant kandidatutbildning

Kandidatutbildning på landstingshuset i kväll. Intressanta föredrag med efterföljande frågestund. Tydligt är det engagemang politikerna visar. Sofia Arkelsten som arbetar med miljöfrågor är en jätteduktig föreläsare och hon visar verkligen med hela skroppssråket att miljön är hennes grej och hon kan prata om den på ett begripligt sätt. Filippa Reinfeldt berättade om vårdval Stockholm och den reform om valfrihet inom vården hon arbetar för. Jag reflekterar också över att jag vill bli en ännu mer kompetent dataanvändare som kan nyttja teknikens alla fördelar bland annat via powerpoint osv. Joo - det är klart att alla har sina powerpoints!

Personligen känner jag att det är spännande att jag kandiderar till ett politiskt uppdrag(kommunfullmäktige)och jag tycker det fortfarande känns nytt och spännande att sitta i nämnd. Det är ett roligt och allmänbildande engagemang och ett tillfälle att träffa andra engagerade människor. Jag har noterat att egentligen är det inte nödvändigtvis partitillhörigheten som andra utanför politiken reagerar på utan snarare får jag frågor om det inte är tråkigt, alternativt att de tycker att det är bra - för att politker behövs. Det är bra, för det är ju intresset det handlar om egentligen. Hur ska annars demokratin leva vidare?

En fråga jag tar med mig från kvällen och funderar på att följa upp via mail till en av föredragshållarna är hur vi ska få en bättre samverkan kring ungdomar som är i riskzonen. De kan ha begått brott eller skolan ser anledning att uppmärksamma den sociala situationen pga av stor frånvaro. Detta är en stor fråga. Det behövs en fungerande samverkan mellan olika myndigheter och en tydlig beslutsgång. Nu blir det lätt att frågan bollas emellan myndigheter med missfröstånd och utblivna insatser som följd och konsekvensen blir att en del inte tycker att skolan agerar tillräckligt och att socialtjänsten inte gör ett bra jobb, vilket inte stämmer alls. Detta enbart därför att vi inte har en fungerande samverkan. Det har vi som samhälle inte råd med.

Fågelflickor och frusna pojkar

Fågelflickor och frusna pojkar är skriven av Christina Monthan Axelsson. Hon har arbetat som gymnasielärare i svenska på gymnasiet och som speciallärare med barn med läs- och skrivsvårigheter.

Boken handlar om elever hon mött och om hennes syn på litteraturundervisning. Hon tangeras av Gunilla Molloy i det att hon sätter det fria tänkandet och elevernas tankar och relation till litteraturen i fokus.

De frusna pojkarna har alla i skolan mött: mössan och vantarna och helst även jackan måste vara på, det är ju "kallt". Jag håller inte riktigt med hennes resonemang i frågan, men kan förstå det. Hon hävdar att när pojkarna känner sig trygga åker också jackan, mössa och vantar av, jag vet inte om jag är helt insåld på det argumentet men.... Jag personligen hade upp till 4-5 sådana min klass förut. Sedan har vi fågelflickorna. De har jag också mött. Vilsna, ofta med huvudvärk. De har spridd frånvaro och flyger in och ut under skoltiden. Svåra att fånga in, skygga.

I boken beskrivs hennes arbete med den här typen av elever, som faktiskt alltid har en förmåga att sitta på ens axel och viska i ens öra. Pockande på uppmärksamhet.

Jag gillar hennes arbetssätt och blir inspirerad. I ett kapitel beskriver hon hur hon börjar dagen med en halvtimmes tystnad, för läsning. loggbok eller bara för att få sitta och finnas till. Jag har en önskan om att själv ha ett schema som möjliggör detta, det skulle verkligen skapa harmoni.

Sedan tänkte jag citera några saker ur boken:

Språk är mylla
Det är mjukt och levande som ditt eget liv,
bär i sig avtrycken av det levande, av dess rörelser och strävanden
När vi odlar språket
är det vår frihet som växer, när vi räddar språket
är det våra liv vi räddar

av: Sandro Key Åberg

Inte något
så djupt
blir kvar hos människan
som modersmålet
som löser tankarna
breder ut vårt sinne och lenar
sättet att leva

Av: Poeten Paulus Utsi

Att värdera och reflektera

Uppdraget som skolobservatör är nu avslutat för denna gång. Våga Visa är ett viktigt redskap i skolutveckling och även en utmärkt fortbildning. Det har varit så roligt och utvecklande. I dag skrev vi klart rapporten från vår observation så långt vi kan komma. Nu väntar skolans faktagranskning och vågavisa ansvariges metodgranskning.

Under de dagar jag varit observatör har jag reflekterat över mitt eget yrke och min pedagogik och även som jag skrivit tidigare hur jag kan arbeta med normer och värden. Vi har diskuterat pedagogik och vårt yrke hela dagarna, något som är bland det mest intressanta jag vet. Det är värdefullt att upptäcka saker jag delar med andra engagerade och professionella lärare. Jag har underbara kollegor, men vi har så lite tid till just detta: diskussion och reflektion.

Att ta ett steg tillbaka ger också en balans i hur den egna verksamheten kan utvecklas och vad som redan är bra. Upptäckten att vissa saker brottas alla skolor med helt enkelt. Nu ska jag väl vara ärlig i att en del av den kritik jag har i allmänhet är väl befogad, om än inte specifik för min skola. Jag ger mig inte på vissa punkter i skolutveckligen om jag säger så.

Jag kommer att arbeta medvetet med att hålla fast vid den energi detta har gett mig och njuta av att jag aldrig saknar ideér på hur jag kan utveckla det jag gör. Det är det som är utveckling och engagemang.

Utan spaning ingen aning

Uppdraget som skolobservatör är en väldigt värdefull fortbildning. Tid för reflektion och tid att vara observatör av verkligheten inte regissör av den. Det är så lätt att bli fartblind och glömma nuet. Det upptäckte jag ganska snabbt. Knuten i magen knöts upp och tankarna började få fatt i verkligheten igen, jag kände mig inte lika tom. Hjärnan har fått ta ett kliv tillbaka och då får den nytt syre.

Har observerat på en skola med barn upp till år 5, yngre än de jag arbetar med. Det som varit tydligast för mig är alla de värdefulla saker som görs för att skapa lugn, rutiner och trygghet. Det fanns trygga rutiner för allt, att vara klassvärd, att gå till matsalen osv. Mycket av detta har vi diskuterat på år 6-9. Nu är jag övertygad om att det behöver tätas till i gränsen mellan klasslärarna och oss

Vi kan ta till oss mycket mer:
Ha fasta rutiner och tider för t.ex klassråd, elevråd
Städrutiner och interprao.
Arbetsron och starten på dagen.
Medvetet arbete med trygghet - olweus är värdefullt.
Fasta platser och samlingar innan något nytt ska hända och då på led.

Jag ska samla mina intryck och genomföra en del av detta. Min nia behöver en hel del av detta, men jag väljer mitt fokus och ska föreslå en del för dem. Vill att de är med i processen. Får jag sexor sedan så ska jag ha en plan.

Jag kan också rekommendera några böcker som handlar om detta:
Värdegrund av Björn Lindell
Med gruppen som grogrund av Gunilla O Wahlström

Utan spaning ingen aning som sagt.

Veronica Decides to Die

Veronica Decides to die av Paolo Coelho är den andra boken av honom jag läser. Jag har svårt för Coelho, men jag tror att den här bokens tema passade mig. Det är så oerhört viktigt att uppsaktta livet.

Boken handlar om Veronica, en ung vacker kvinna som försöker ta livet av sig. Hon vaknar på mentalsjukhuset Villette. Det är ett härligt myller av karaktärer hon möter på sjukhuset och det beskrivs inte som ditt vanliga sjukhus direkt. En grupp intagna är t.ex där frivilligt, bara för att kunna vara sig själva och kunna skylla på ett de är galna.

Läkaren på sjukhuset är ovanlig och excentrisk och Veronica utsätts för ett experiment. Läkaren berättar att hennes hjärta är skadat efter alla de sömntabletter hon tog. Hon får injektioner varje kväll. I själva verket är det den medicinen som framkallar de hjärtattacker hon får. Under detta experiment som får Veronica att komma nära döden utraderas ämnet Vitriol(som framkallar olycka) från sin kropp och därmed lär hon sig att uppskatta livet och leva fullt ut.

"This chapter of his work would be entitled: An awareness of death encourages us to live more intenesly. The girl had gone on to eliminate vitriol completely from her organism, and would quite possibly, never repeat her attempt at suicide"(sid 190)

Veronica förälskar sig i en schizofren patient som heter Eduard och de rymmer tillsammans. Veronica tror att varje dag är den sista. Boken slutar när hon vaknar upp, efter att ha varit säker på att hon skulle vara död vid det här laget och hon frågar Eduard vad som har hänt.

"Nothing said Eduard, or rather, a miracle happened: another day of life"

författarbesök i Sollentuna

I kväll hade Sollentuna bibliotek besök av Sara Paborn som har skrivit boken släktfeber. Jag har en väninna som jobbar på förlaget som gett ut boken, så jag hade sällskap.

Vi var väl ca 20-25 stycken, alla kvinnor, som lyssnade på och ställde frågor till henne om boken och om författarskapet. Det blev ömsom allvar ömsom skratt. Precis som boken. Det som jag tänkte på var det hon sade att de personer och de händelser du skriver om behöver någonstans bottna i dig själv. Alla författare användet stoff från sitt eget liv, men gör om det till fiktion och kan vända, vrida och spetsa till verkligheten. Det inspirerade mig och jag har själv dessa tankar i mitt extremt amatörmässiga skrivande. Processen finns där och när tid och energi erbjuds vet jag att jag vill ta fram detta och skapa med ord.

I sin bok använder hon sin familj och karaktärer som är lika de i boken, utan att för den saken skull vara dem. Detta är väl författarens kreativa frihet.

Tänk att en vanlig mörk tisdag kväll kan en samling litteraturälskare samlas och få energi och inspiration - som magi.

Kulor i hjärtat

Kulor i hjärtat av Cilla Naumann är en av de ungsomsböcker som är nominerade till Augustpriset nu i höst.


Boken är uppdelad i 8 berättelser, som fungerar fristående från varandra, fast de har en gemensam huvudperson som heter Tom som går i åttan. Berättelserna har olika teman och det gör att de fungerar perfekt i undervisning för att t.ex inleda ett tema eller en diskussion med något att läsa. Det gemensamma är att det är det vanliga, trygga och normala som är grunden. Tom är en helt vanlig kille och i ungdomslitteraturen känns det befriande. Inte heller är berättelserna i sig något annat än vardagsbetraktelser. Det är detta som är styrkan tycker jag.

Teman som bokens 8 berättelser tar upp är:
Mörkret: rädsla och i detta fall är det för mörkret
Martin: En berättelse om mobbning, men även revansch
Rut: en förståndshadikappad släkting och känslor kring detta
Bollhavet: Rädlsa, en lillasyster och även Tom själv försvinner på Ikea...
Skitgubbe: Otrogenhet i vuxenvärlden: Tom ser en av kompisarnas pappa vara otrogen och häpnar över att inget händer mellan de vuxna... vet ingen annan?
Barnvakten: Rädsla och ansvar: två tvillingar och en del del ansvar för en barnvakt.
Skiljas: Skilsmässa: En av Toms barndomskamrater ska skiljas och somrarna kommer aldrig att bli som i barndomen.
Kyssen: Kärlek och Toms första kyssar. Hur gick det egentligen till?

Den här boken vill jag använda som högläsning på högstadiet, en del av berättelserna är jättebra, t.ex Mörkret, Martin, Skiljas mfl.

L L L L = ovanligt med en bra kapitelläsningsbok för äldre ungdomar. Gillar mjukheten och vanligheten i det som berättas.