Möten och reflektioner

Lördag. Födelsedag - 37 år. Veckan har verkligen varvat konflikter och glädje i en salig blandning. Jag tänker fokusera på det som har gett mig något...



I onsdags hade vi möjlighet att träffa/lyssna på Nyamko Sabuni, vår demokrati- och integrationsminister. en skola i grannskapet hade bjudit in lite lokal press och elever til lanseringen av en antologi med texter skrivna av ungdomer om mångfald. boken heter Nej, det går inte, Du är ju svart! Linda Skugge har tagit initiativet till detta via sitt bokförlag Vulkan. Det delades ut pris och annat. Eleverna fick ställa frågor till ministern i slutet.

Jag tycker om tillfällen när skolan kan erbjuda tillfällen som detta, verkligheten och skolan möts. Det här är ytterligare något vi i skolan ofta får kritik för och jag blir lika trött varje gång. Min skola tar alla chanser att få till besök i det som kallas verkligheten. Vi har varit med eleverna till demokrativerkstaden, vi har tagit Emmerich Roth till skolan, och vi går alltid på lokala dans- och teaterföreställningar.

Till detta kommer att vi skall genomföra nationella prov, en kursplan skall följas och betygsättas, vi ska aktivt bekämpa all rasism och mobbning och samtidigt utvecklas som pedagoger och individualisera vår undervisning. Vårt uppdrag har växt över alla breddar och bortom all verklighet. Allt detta ska skolan göra, men skall pedagoger göra allt? Vad hände med den administrativa personalen? de stora centrala inköpen? Skolvärden och vaktmästarna och bibliotikarien? På min skola finns inte ens en expedtition öppen på heltid. Skolan är en härlig och dynamisk arbetsplats men uppdraget för oss pedagoger är alldeles för omfattande. Ta inte detta som gnäll, jag är övertygad om att en pedagog som är engegerad jobbar hårt, men med vad undrar jag? Skolans kärnverksamhet är kunskap och detta behöver rektorerna värna om mycket bättre.

Kommer troligen få möjlighet att gå på två intressanta dagar om diagnosmaterial och dess betydelse för bedömningen. Skolverket anordnar detta i samband med att de kommer med ett nytt diagnosmaterial för år 6-9. Intressant stoff för nätverksdiskussioner.

Har börjat läsa Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury. Jag är förtjust på samma sätt som med Da Vincikoden av Dan Brown och parallellerna är många. Inledningen med fyra tempelriddare på hästar som störtar in på The Metropolitan Museum i New York är oemotståndlig. Mystiska sällskap avslöjas och hur är det med Jesus - hade han i själva verket barn med Maria Magdalena? Ser fram emot att se hur den utvecklas.

Läsningen i övrigt handlar om att avsluta Coraline och sedan har jag en hög med tidningar att njuta av. Noterade i dag att Barack Obama har lagt upp en plan för Afghanistan som delvis liknar det jag berättade att jag läst i Newsweek för att tag sedan. Intressant, spännande och konstruktivt vad jag kan se.

I will not give in to doubt Moving on av Sarah Dawn Finer.

Fokus på rätt saker

Fredag. Trött. Glad. Hitta kraft i kraftlösheten. finns alltid människor som kan ge dig kraft. Vilja. Ork. glädje. Här lite om vad som gett mig detta denna vecka.

Tisdag: bokcirkel. Det blev diskussioner utifrån Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Diskussionen kretsade kring kvinnoförtryck och Talibaner och smärtan i att se att detta förtryck kan utföras och pågå i religionens namn. Boken väckte starka reaktioner och det med rätta. Undrar om män läser den? Kan tänka mig att det kan bli en tankeställare. En bokjunta istället för en syjunta. Underbart, borde vara en rättighet att få diskutera böcker och dricka te.

Onsdag: Med hjärtat för boken på Berwaldhallen - Dorothea Bromberg hade bjudit in till en kväll med författare och musik. Några av de som var där var: Sara Paborn och Conny Palmkvist som båda pratade om sina nya böcker och sen Patricia Tudor Sandahl, Helge Skoog, Marit Paulsen mfl. Det var som att se en bra talkshow om böcker med intressanta personer och förstås genomsyrades allt av kärleken till ord och böcker. Det är en njutning av lyssna på begåvade ordkonstnärer. Det var stimulerande och inspirerande precis som böcker och ord skall vara. Detta vore en underbar idé till ett TV-program!

Har läst lite i Coraline av Neil Gaiman. Fantastiskt och fantasifullt. Coraline är en liten flicka vars familj flyttar in i ett gammalt hus med ett antal lägenheter. Hon går på upptäcktsfärd i huset och hittar en gammal igenmurad dörr, en parallellvärld. Sedan försvinner hennes föräldrar plötsligt och nu hålls Coraline fången i denna parallella värld. Ganska vanligt grundkoncept, men Neil Gaimans fantasi lyfter berättelsen som är enkel, full av humor och svart på en gång.

Har skrivit lite här om min ambition att starta ett nätverk för Svensklärare i min kommun. I dag har jag fått hjälp av en kollega som driver något liknande för matematik. Fick ut en inbjudan via hennes nätverk och sedan har hon pratat om detta på kommun. det har börjat röra på sig. Redan under dagen har jag fått respons och t.o.m förslag på lämplig föreläsare. Tänk att få träffa ett gäng engagerade lärare som avsätter sin tid till att utveckla ämnet. Jag vet att sådant här tar extra tid, men det är detta som ger kraft och energi också.

Arbetsveckan har varierat från outhärdlig till underbar, precis som det alltid är när du arbetar med ungdomar och allt vad det innebär. Emmerich Roth var på skolan i måndags och pratade med årskurs 7, en fantastisk man som överlevde förintelsen. Han pratade om det stora i att välja. Kärlek eller hat. Du har alltid ett val.

Med hjärtat fyllt av ljus

Söndag. Promenad och tankepaus.

DN har en serie av Maciej Zaremba som handlar in integrationspolitiken i Sverige. Jag tycker du ska gå till www.dn.se och läsa den. Mycket intressant om det absurda i hur Sverige inte tillåter nyanlända till landet att hitta sin egen väg, de som kan. I stället blir de hindrade av onödiga SFI-kurser och obligatoriska besök till Ikea. Tror du mig inte? Läs artikeln. Här är ett citat som är inledningen till artikeln.

"Först en bekännelse. I åratal vägrade jag visa upp passet när jag flög inom Skandinavien. Gränspolisen vred på körkortet, sedan kom frågan: ”Svensk medborgare?” Jag brukade nicka till svar. ”Talar du svenska?” Ny nick. ”Varför säger du inget?” ”För att jag tror att det är en passkontroll. Inte något jäkla språkprov.”

I trygghetsnarkomanernas land kan ju kanske detta bli en konsekvens? Har i det närmaste läst ut boken I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard. Jag blir oroad och samtidigt kanske bitvis denna bok drar allting till sin spets. Det som oroar mig mest är den passivitet som blir en konsekvens av alltför rigid trygghet. Vi lär oss inte att som individer göra rätt för oss och att inse att livet ör fyllt av faror och hinder, stora som små. Om vi vuxna inte hanterar detta, vad händer då med våra/deras/allas våra barn? Eberhard pratar om " ... en oförmåga hos en stor del av befolkningen, som i övrigt inte kan anses som psykiskt sjuk, att klara av vanliga situationer" (s. 280).

"Så sent som när jag växte upp på 70-talet var livet i jämförelse med i dag tämligen farligt. Vi lekte själva och skjutsades aldrig någonstans. man undrar faktiskt hur vi kunde överleva"(s. 32). Detta citat raljerar lite, men om vi alla tänker efter så visst fick vi som i dag är 30 år och uppåt en betydligt större frihet och ett personligt utrymme för att göra misstag och genom dem växa och börja ta ansvar. Vi kan inte lasta våra barn för detta, det är deras föräldrar och samhället som har förändrats. Vi måste vinna tillbaka vårt eget ansvar och fråga oss vad vi kan göra för samhället istället för att vara så fokuserade på vad samhället ska göra för oss(som JFK sade). Utan risker inga vinster vare sig för dig eller samhället. Det är en tänkvärd bok och som all lite populärvetenskaplig litteratur är den skriven mycket för att väcka debatt och tankar.

I fredags skrev mina år 9 nationella proven i engelska, en läsförståelsedel och en del med hörförståelse, bra nivå med ett bra upplägg och innehåll. För att nå betyget G på dessa 2 delar av provet krävs 32/94, ca 30% korrekta svar fördelat på de båda delarna. Kraven skjuter inte i höjden precis. Nåväl, detta är bara en del av min bedömning till sist. Har jag prov brukar jag kräva ca 50% för ett G i betyg.

På tisdag skall jag på bokträff och diskutera Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Ska bli trevligt!

Avslutar med ett citat ur en text från en uppsats i de nationella proven i svenska:
"Det finns värre sätt att dö på, än att frysa i hjäl, tänkte hon. "Jag kunde bli kvar här och blekna bort. Det svarta hålet i mig skulle växa och växa till det inte fanns något kvar"

Yrkestillhörighet och lite Bläckhjärta

Onsdag. Möten och möten. Sådana är mina onsdagar, därför var det bra med lite träning innan jag bloggar nu.

"Många böcker måste smakas på
Många slukar man,
men bara några tuggar man och smälter helt och hållet"


Har läst ca 20 sidor i Bläckhjärta av Cornelia Funke, numera även på film. Meggie heter huvudpersonen och hon och hennes pappa älskar böcker. Pappa, Mo, är bokbindare. Mystiska saker händer och Sotfinger dyker upp och varnar för att Capricorn är ute efter en viss bok. De ger sig i väg till en släkting och motvilligt tvingas Mo och Meggie att ta Sotfinger med sig.Mystiken kommer att tätna.



Har fortsatt mina reflektioner kring lärarutbildingen. Det kommer en konservativ våg nu med en tillbakagång till ett mer statiskt system med låg, mellan- och högstadietänk. Utbildningen är i alla fall riktad på det sättet. Jag stödjer detta och nu måste skolorna hänga med. Vad som är lika viktig´t och mindre konkret diskuterat är att yrket få status och blir lönsamt och respekterat. Lärarkåren behöver lyfta sig själva också, höras och synas mer i debatten. Nu är det mest alla andra utanför läraryrket som uttalar sig och det tror jag är farligt. Det är vi som vet vad vi gör, inte politiker och journalister. Vi behöver professionlisera vårt språkbruk och vi måste våga, få och kunna bedöma elevernas kunskaper. Undervisning och pedagogik behöver en agenda. På min skola är det bedrövligt med pedagogiska diskussioner. Eller inte bedrövligt, för de bedrivs inte.

Läs gärna skolverkets veckobrev http://www.skolverket.se/ med information om år 3 nationella prov i svenska, det är första gången detta görs nu i år. Reflekterade över att själva provsituationen skulle lindas in, helst inte nämnas för mycket. Eleverna i den åldern är känsliga och humörstyrda och kan underprestera på ett prov om det har hänt något på rasten. Ja, de är barn, men infantilisera inte med tjock bomull, de dör inte av att utsättas för en högst normal provsituation. i andra länder är barnen fem första gången de har prov och läxor. Vi kan nog lugnt säga att vi har hittat en medelväg vid nio,va? Proven skall vara ett bedömningsunderlag för att ge rätt stödåtgärder till de som behöver och jag tror att den stora vinsten är den sambedöming dessa prov kräver vilket öppnar för en tydlighet och en dialog. Men lite besviken blev jag över att det skulle ursäktas från skolverkets sida, eller så uppfattade jag det.

En semla förgyller dagen

Lördag. Kan Carl Bildt jobba lite på lördagen med att läsa papper så kan jag. Ett välbehövligt avbrott med en god semla förgyllde dagen. Tack mamma och pappa!

Har rättat nationella proven, läsförståelsedelen och det känns bra. Inga överraskningar, vilket jag hoppas är en indikation på att jag satt rättvisande betyg i förhållande till elevernas kunskaper. Jag tänker på detta varje år jag rättar dessa prov, visst är det meningen att jag som pedagog ska ha satt betygen så att jag ser att det finns en viss överensstämmelse? Nåväl så tänker jag i alla fall, känns logiskt.

Jag blev också lycklig att hitta en sammanfattning av mastodontutredningen om "hållbar lärarutbildning" på Utbildningsdepartementets hemsida. Här är den! http://www.regeringen.se/sb/d/10006/a/116740

En sak som blev övertydlig när jag studerat detta var att just vår omorganisation för år 6-9 kommer lite otidsenligt nu när regeringen ytterligare vill förstärka kompetensen i år 7-9 och gymnasiet i det nya förslaget. Dessa två inriktningar närmar sig varandra och det tycker jag är kanon! Du kan utbilda dig i 5 år och få en riktig internationell magisterexamen och vara behörig för år 7 och gymnasiet om du vill. Jätteintressant och jag tror detta är en välbehövlig kompetenssatsning. Nåväl, jag tror att skolorna som vanligt kommer att ha gjort allt galet och att förändra i skolan, det är ju som att vända en vikinglinefärja i en pool ungefär, men trägen vinner. Högre status och kompetens för lärare är en förutsättning för läraryrkets fortlevnad och stolthet. Vi behöver också bli bättre på att hävda vår egen kompetens, vi har rätt att vara experter på det vi gör. Vi ÄR det och själv har jag pluggat i 5 år och har en studieskuld på 250.000kr för att få kalla mig expert på det jag gör.

Jag har jobbat sedan januari år 2002, det blir alltså 7 år nu. Det har gått fort. Kan jag vid det här laget kalla mig erfaren? Jag reagerade på detta när jag satt på ett möte med andra lärare som skulle presentera sig och två lärare kallade sig nya i yrket, efter 6 år. Det är sant att jag lär mig hela tiden och särskilt om individualiseringens svåra konst, men ny i yrket? Nej, men den dagen jag upphör att fascineras över ungdomars sätt att bete sig och att lära sig och inte uppskattar samtalet om det, ja då lägger jag ner. Erfarenhet är svår att ta på, särskilt för mig som inte vill fastna i gamla hjulspår utan känna att verksamheten och jag hela tiden blir bättre.

Har hunnit ca 100 sidor i The Graveyard Book av Neil Gaiman och den är annorlunda, eller rent av udda. Underbara illustrationer och en väldigt egenartad historia. Nobody heter en pojke som förlorar sina föräldrar när han är drygt ett år. Hans föräldrars spöken överlämnar honom i andra spökens vård på en kyrkogård dit han som litet barn förvillat sig på mordnatten. En levande bebis som fostras på en kyrkogård av spöken, vålnader och andra förekommande varelser på en kyrkogård. Nobody, eller Bod, är väldigt ensam och det lyser verkligen igenom. Han är drygt 6 år gammal nu. Han kan inte lämna kyrkogården för därute väntar The man Jack, föräldrarnas baneman. Jag funderar på hur länge han kommer att stanna på kyrkogården och vad som händer om han ger sig av. Förresten så slog det mig faktiskt: lever han verkligen? Mer om detta.

En sömntutas vardag

Torsdag. Har varit trött den här veckan, somnat INNAN jag hunnit läsa vilket är en källa till irritation. Jag har inte alls kommit in i The Graveyard Book av Neil Gaiman som jag hoppades att jag skulle. Dessutom hittade jag böcker i Mediateket när jag var på jakt efter Bläckhjärta av Cornelia funke (som inte fanns), så lånade jag hem Parasit av Scott Westerfield (japp MER vampyrer) och Coraline av Neil Gaiman.

I övrigt har jag läst Newsweek den här veckan och President Obama upphör inte att fascinera både mig och journalisterna, han spelar absolut ett högt spel, men alla vill att han ska vinna.

För en tid sedan fastnade en fras i mitt huvud: Se till att korta ner avståndet mellan tanke och handling. Jag började snabbt inse att detta måste vara det enklaste och smartaste jag kan göra. Inte skjuta uppgifter framför mig som jag kan lösa med t.ex kommunikation här och nu. Detta hör i hop med det Eckhart Tolle i En ny jord pratar om: att storheten ligger i att agera och vara i nuet. Spännande att detta enkla kan handla om storhet. Jag arbetar på att bli bättre på att kommunicera och finner att saker får sin lösning genom att delger jag mina tankar eller aktivt agerar - ofta finns en lösning framför ögonen direkt. Det är en utmaning, men jag ser resultaten och märker att jag tänker annorlunda.

Lärare - är vi självplågare? Läste en jättekul blogg om detta. http://svensklararen.blogspot.com/
Därför att du på en dag kan få uppleva:
En kille med adhd fullt fokuserad på de nationella proven = MVG
En svag läsare i år 7 strålar efter lektionen och har läst mer än alla andra.
Två elever kommer utan böcker.
En elev ler och säger "nu är boken mer och mer spännande!"
Gå runt på en tyst lektion och läsa elevernas loggböcker.
En stressad kollega som letar efter barn som saknas efter rasten.
En kollega som är och jobbar på sin lediga dag för att hinna med.
Ställa i ordning klassrummet efter en slarvig kollega.
Ett gäng tjejer i år 7 som på rasten sitter och myser och pratar och frågar hur jag mår i dag.
Att inloggningen på datorn tar mindre än 5 minuter.
Ha kontakter med hem/Soc om skolvägrande elev.
Prata om totalt 15 muntliga betyg med en kollega.
Planera för att boka vikare i två dagar.

Tja, tråkigt, det har jag aldrig! Ni som är lärare själva vet att detta är en lugn dag.

Ska till att läsa lite om den nya utredningen regeringen presenterar om "hållbar lärarutbilding" och går entusiastiskt in och laddar med PDF-fil, tittar snabbt: 490 sidor!!!! Nåväl, min nämnd är remissinstans så viss inläsning är en nödvändighet. I helgen....

I går startade jag vad som kan bli en grund för ett kommunalt nätverk för svensklärare i de äldre åldrarna. Syftet är att öka kontaktytorna och att vi som arbetar med samma saker lär känna varandra och kan delge varandra om det vi gör. I förlängningen kan vi ha mycket nytta av varandra och mycket roligt också. Två stycken kom första gången - men ger jag upp? Aldrig! Min kollega som har ett liknande nätverk i matematik berättade att första träffen var de fem och då kom kollegorna från var skola, vilket mina inte gjorde. Jag är bestämd med att vecka 16 tas det nya tag och jag har fått massor av ideér på hur jag kan sprida detta vidare. Det blev en väldigt trevlig stund med de som kom och jag älskar ju att sitta och prata.

Det dåliga samvetet över att jag vet att jag inte har börjat rätta engelskproven än kanske jag väljer att ignorera just i kväll.

Vampyrbröllop och attentat

Söndag. Livsandarna känner ett litet hopp efter att ha fått starta dagen med promenad till Friskis - i dagsljus och sol. Vad är det med den här tiden på året, varför ska tillvaron gå på sparlåga?

Har suttit med en ny bunt omdömen inför kommande utvecklingssamtal, år 9 denna gång. Det är alltid så intressant att skriva och vara tydlig och ändå personlig, ett roligt skapande arbete och det är viktigt att behöva fokusera mer koncentrerat på varje elev. Håll tummarna för min projektansökan, den ska i väg i morgon eller tisdag och redan mot slutet av mars vet jag om det är beviljat. Mer om detta.



Var på bio och såg Valkyria med Tom Cruise i huvudrollen. En tät, spännande film med en ganska nedtonad Tom Cruise. Det handlar om ett av de mer berömda attentaten mot Adolf Hitler i 2:a världskrigets skugga. Vilka rikser dessa män tog, kalkylerade risker med sina egna och andras liv. Det är mod. Historien har ju visat oss att detta attentat misslyckades, ändå satt jag som på nålar och tänkte: det kanske lyckas! Det dök upp en hel del andra bra skådespelare, som faktiskt mest i övrigt figurerat i komiska roller, vilket var lite roligt. De var knappt igenkännbara. Eddie Izzard var en och utan att kunna namnet även den sjungade "skitstöveln" i Love Actually (som såklart hade ett hjärta han också). Bra och spännande, viktigt att den här delen av Hitlers Tyskland också portätteras. Världen är ju sällan svart eller vit som ni vet. 15 attentatsförsök mot Hitler, inget av de lyckades.

Så fick Bella sin Edward, eller? Har läst ut Ljudet av ditt hjärta av Stephanie Meyers. Nu planerades det bröllop med efterföljande vampyrbett. Bella ska ju bli vampyr är det tänkt. Under bokens gång överraskades jag av den vackra, heroiska roll varulven Jakob fick. Faktiskt växte han i mina ögon och detta såklart parallellt med Bellas upptäckt att hon älskar både honom och sin Edward. En del absurda diskussioner, men ändå under detta finns ju tankar som rör moral och val i livet och en hel del skuldkänslor och smärta. Bella varierar mellan en stark tjej med egen vilja till lite av ett våp i mina ögon, men det är väl så tillvaron skiftar för alla. Svårt att inte bli berörd. Sista boken finns kvar och den lär jag se till att läsa.

Veckan är slut och näst på läslistan har jag valt The Graveyard Book av Neil Gaiman, men först intressanta artiklar i söndagstidningarna.