I onsdags hade vi möjlighet att träffa/lyssna på Nyamko Sabuni, vår demokrati- och integrationsminister. en skola i grannskapet hade bjudit in lite lokal press och elever til lanseringen av en antologi med texter skrivna av ungdomer om mångfald. boken heter Nej, det går inte, Du är ju svart! Linda Skugge har tagit initiativet till detta via sitt bokförlag Vulkan. Det delades ut pris och annat. Eleverna fick ställa frågor till ministern i slutet.
Jag tycker om tillfällen när skolan kan erbjuda tillfällen som detta, verkligheten och skolan möts. Det här är ytterligare något vi i skolan ofta får kritik för och jag blir lika trött varje gång. Min skola tar alla chanser att få till besök i det som kallas verkligheten. Vi har varit med eleverna till demokrativerkstaden, vi har tagit Emmerich Roth till skolan, och vi går alltid på lokala dans- och teaterföreställningar.
Till detta kommer att vi skall genomföra nationella prov, en kursplan skall följas och betygsättas, vi ska aktivt bekämpa all rasism och mobbning och samtidigt utvecklas som pedagoger och individualisera vår undervisning. Vårt uppdrag har växt över alla breddar och bortom all verklighet. Allt detta ska skolan göra, men skall pedagoger göra allt? Vad hände med den administrativa personalen? de stora centrala inköpen? Skolvärden och vaktmästarna och bibliotikarien? På min skola finns inte ens en expedtition öppen på heltid. Skolan är en härlig och dynamisk arbetsplats men uppdraget för oss pedagoger är alldeles för omfattande. Ta inte detta som gnäll, jag är övertygad om att en pedagog som är engegerad jobbar hårt, men med vad undrar jag? Skolans kärnverksamhet är kunskap och detta behöver rektorerna värna om mycket bättre.
Kommer troligen få möjlighet att gå på två intressanta dagar om diagnosmaterial och dess betydelse för bedömningen. Skolverket anordnar detta i samband med att de kommer med ett nytt diagnosmaterial för år 6-9. Intressant stoff för nätverksdiskussioner.
Har börjat läsa Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury. Jag är förtjust på samma sätt som med Da Vincikoden av Dan Brown och parallellerna är många. Inledningen med fyra tempelriddare på hästar som störtar in på The Metropolitan Museum i New York är oemotståndlig. Mystiska sällskap avslöjas och hur är det med Jesus - hade han i själva verket barn med Maria Magdalena? Ser fram emot att se hur den utvecklas.
Läsningen i övrigt handlar om att avsluta Coraline och sedan har jag en hög med tidningar att njuta av. Noterade i dag att Barack Obama har lagt upp en plan för Afghanistan som delvis liknar det jag berättade att jag läst i Newsweek för att tag sedan. Intressant, spännande och konstruktivt vad jag kan se.
I will not give in to doubt Moving on av Sarah Dawn Finer.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar