Fågelflickor och frusna pojkar

Fågelflickor och frusna pojkar är skriven av Christina Monthan Axelsson. Hon har arbetat som gymnasielärare i svenska på gymnasiet och som speciallärare med barn med läs- och skrivsvårigheter.

Boken handlar om elever hon mött och om hennes syn på litteraturundervisning. Hon tangeras av Gunilla Molloy i det att hon sätter det fria tänkandet och elevernas tankar och relation till litteraturen i fokus.

De frusna pojkarna har alla i skolan mött: mössan och vantarna och helst även jackan måste vara på, det är ju "kallt". Jag håller inte riktigt med hennes resonemang i frågan, men kan förstå det. Hon hävdar att när pojkarna känner sig trygga åker också jackan, mössa och vantar av, jag vet inte om jag är helt insåld på det argumentet men.... Jag personligen hade upp till 4-5 sådana min klass förut. Sedan har vi fågelflickorna. De har jag också mött. Vilsna, ofta med huvudvärk. De har spridd frånvaro och flyger in och ut under skoltiden. Svåra att fånga in, skygga.

I boken beskrivs hennes arbete med den här typen av elever, som faktiskt alltid har en förmåga att sitta på ens axel och viska i ens öra. Pockande på uppmärksamhet.

Jag gillar hennes arbetssätt och blir inspirerad. I ett kapitel beskriver hon hur hon börjar dagen med en halvtimmes tystnad, för läsning. loggbok eller bara för att få sitta och finnas till. Jag har en önskan om att själv ha ett schema som möjliggör detta, det skulle verkligen skapa harmoni.

Sedan tänkte jag citera några saker ur boken:

Språk är mylla
Det är mjukt och levande som ditt eget liv,
bär i sig avtrycken av det levande, av dess rörelser och strävanden
När vi odlar språket
är det vår frihet som växer, när vi räddar språket
är det våra liv vi räddar

av: Sandro Key Åberg

Inte något
så djupt
blir kvar hos människan
som modersmålet
som löser tankarna
breder ut vårt sinne och lenar
sättet att leva

Av: Poeten Paulus Utsi