tankar om lägerskola

Fredag. Hemma igen efter två dagars lägerskola följt av ett nämndmöte i går.

Härliga dagar med en lite annan livsluft och tid för reflektion. Blåsigt, kallt ute på en ö i skärgården och boende med ljuvlig utsikt mot vattnet. Många härliga skratt och roliga stunder blandades med utmaningar av alla de slag och även iakttagelser av en och annan älg. Kan inte låta bli att ha vissa tankar efter dessa dagar med för mig nya elever.

Iakttagelser:
Godis
Tygskor
Resväska på hjul
Skratt
mobiltelefoner

Utmaningar:
Tydliga instruktioner
Uthållighet
Mer godis
Kartläsning
Arbete i och för en grupp
Respekt mot andras ägodelar
Vuxna som behvöer "förtjäna" sin auktoritet
bemöta "varför ska jag...." (fyll i lämplig uppgift)

Läser i D.N (en insidan-serie) att det föräldrar i dag skattar allra högst är barnens självständighet och att de har bra självförtroende. De skall inte bara acceptera och lyda, nej det viktiga är att de själva förmår ifrågasätta och vara stark i sin individualitet.

Läs detta och titta sedan på våra utmaingar.

”Föräldrar mår bra av att lufta oron för barnen” - DN.se

Det är väldigt viktigt att barn i dag är starka som individer och fostras i att tänka själva. Det är en kunskap som de verkligen behöver. Men vad händer när 24 individualister ska samarbeta och lösa ett problem? Hjälpa varandra?

Ska skolan sköta all den sociala fostran - den som gör att du frivilligt hjälper en kamrat? Utmaningen för oss i skolan då kommer inte att ligga i att utmana varje barn att komma framåt utan på andra frågor av mer social och fostrande natur. Hur ska de barn som redan har alla dessa kunskaper (och de är en majoritet) få en rimlig chans att blomma och utvecklas i den miljön?

Vill vi att detta ska vara enbart skolans uppdrag? Kan vi inte i stället hjälpas åt?