Släktfeber av Sara Paborn

Sara Paborn debuterade med den här boken Släktfeber i våras. I somras lyssnade jag på hennes sommarprogram och visste då, i juli, att jag ville läsa den här boken.

Huvudpersonen åker till sin hemstad för att hjälpa till med och delta i mammans fasters begravning. Dit kommer också mostern Liljana. Minnen kommer fram från barndomens somrar och relationer som inte riktigt har fått sin förklaring kommer upp till ytan.

Det är berättat med ömhet, humor och en kortfattad men ändå djup andemening. Språker flyter lätt med ord och budskap inbakade i en så lätt förpackning att det går att läsa förbi djupet i det som skrivs.

De karaktärer som beskrivs är huvudpersonens mamma Harriet, pappan, mostern Liljana och pojkvännen Erlend. Vi får känna de här männikorna genom återblickar, berättelser och minnen. Samtidigt pågår i nuet en sorts reningsprocess där relationer omvärderas och roller byts. Alla växer som om fasterns död ökat på deras ansvar för att få i hop familjen.

"Jag vet inte vad hon vill bli älskad för men jag misstänker ändå detta: någon ska se hennes mörkaste vrår och känna ömhet för dem. Det är vad jag själv önskar även om jag aldrig har sagt det till någon" (s. 159)

Jag funderar extra mycket på en händelse där pappan sätter en bananbit i halsen och de får åka mot sjukhuset. Mamman och Liljana kommer tillbaka utan honom och berättar att de släppt av honom vid buuhållsplatsen. Först tänker jag att han är död. En vecka senare kommer ett vykort fån Danmark undertecknat "den gamle". Underligt, men härligt. Jag hoppas han kom hem igen efter att njutit sin frihet.

I slutet av boken återvänder huvuspersonen och Erlend till stan och vardagen igen. Jag tror inte deras liv är riktigt som det var innan.

L L L L Det här är lättläst, djup, varmt och roligt.